Efter att ha följt bandets karriär sedan början av 90-talet så borde man ha lärt sig vid här laget att inte bli förvånad över vad kan ta sig för. Från att ha varit en sämre variant av Mercury Rev (tyckte jag då) via MTV-hitten She Dont Use Jelly fram till genombrottet The Soft Bulletin så var bandet ett crazy indierockband med roligare idéer än låtar. Med Raze For The Prize och Waitin For Superman visade de att de kunde skriva storslagna men melankoliska melodier. Förra skivan var i tramsigaste laget och på nya Embryonic försöker de med lite annorlunda grepp som t.ex. improvisation och låtar som bygger på enkla grooves. Ibland funkar det fint men skivan är alldeles för lång och ibland känns det som om vissa låtarna är med flera gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar