28. Sunset Rubdown - Dragonslayer



Ingen årsbästalista utan Spencer Krug. Oavsett om det handlar om Wolf Parade, Swan Lake, Frog Eyes eller det lite mer glamrockiga Sunset Rubdown så är Spencer Krug mycket produktiv men det slinker allt som oftast med några halvdana låtar på skivorna. De bästa låtarna är dock tillräckligt bra för att väga upp. På Dragonslayer sticker avslutande Dragon´s Lair ut mest med en genialisk gitarrslinga.

29. Ring, Cicada - History's End



History´s End är bandets blott andra skiva på 6 år och inte mycket har hänt sedan debuten Good Morning, Mr. Good från 2003. De spelar en symfonisk Indieboogierock och att lyssna på dem är lite som att åka berg-och-dal-bana. Tempot är högt och de påminner ibland lite om Rush men också om Jawbox och Juno. Skivan är dock i längsta laget.

30. Six Organs of Admittance - Luminous Night



SOOA förra skiva Shelter From The Ash var ett steg i riktning mot mer traditionella låtstrukturer och bars till stor del upp av Ben Chasnys och Elisa Ambrogio (Magik Markers) stämsång. På Luminios Night är Chasnys röst ensam igen och musiken är mer tillbakadragen med akustisk gitarr, tablas och Eyving Kangs fiol som grund. Det är ingen glad skiva precis men efter lite enträget lyssnande så växer den ett par storlekar.

31. Shrinebuilder - Shrinebuilder



Shrinebuilders medlemmar är Scott Weinrich (Spirit Caravan, Saint Vitus m.m.), Al Cisneros (Om, Sleep m.m.), Scott Kelly (Neurosis m.m.) och Dale Crover (Melvins m.m.) och det vore inte helt fel att kalla bandet en supergrupp. De låter mest som en blandning av Melvins och Om, men de sjungna partierna låter ändå ganska old-school och förutsägbara. Det som lyfter skivan är de instrumentala partierna som för tankarna både till Hawkwind och Isis. Även -låten Blind For All To See är mer åt Psychrock-hållet.

32. Jeniferever - Spring Tides



Jeniferever är från Uppsalatrakten (ev. från Sala) har hållit på några år med mindre framgångar på kontinenten som följd. Precis som The Search så är de betydligt mer kända i Tyskland än i Uppsala. På Spring Tides visar de upp ett moget låtskrivande med ett väl utvecklat sound, om än inte så originellt. De hamnar någonstans mellan The Cure och Placebo om jag skulle beskriva deras musik men om de banden är i en utförsbacke så har Jeniferever, av Spring Tides att döma, antagligen framtiden för sig.

33. Skriet - Skriet



Förrutom några snedsprång som påminner om otroligt överskattade Glasvegas så låter Skriet som om Olle Ljungström gjorde en skiva tillsammas med The Warlocks och Arcade Fire. Småcharmigt och truligt och inte helt oävet.

34. The Flaming Lips - Embryonic



Efter att ha följt bandets karriär sedan början av 90-talet så borde man ha lärt sig vid här laget att inte bli förvånad över vad kan ta sig för. Från att ha varit en sämre variant av Mercury Rev (tyckte jag då) via MTV-hitten She Dont Use Jelly fram till genombrottet The Soft Bulletin så var bandet ett crazy indierockband med roligare idéer än låtar. Med Raze For The Prize och Waitin For Superman visade de att de kunde skriva storslagna men melankoliska melodier. Förra skivan var i tramsigaste laget och på nya Embryonic försöker de med lite annorlunda grepp som t.ex. improvisation och låtar som bygger på enkla grooves. Ibland funkar det fint men skivan är alldeles för lång och ibland känns det som om vissa låtarna är med flera gånger.